Halloj, har sitter man nu sista dagen i Paihia. Solen gor finbesok och oversvammningarna ar forsvunna. I morgon gar bussen tillbaka till Auckland och slutet pa var tid i Nya Zealand. Vid dessa tillfallaen kan man ju inte mer an reflektera over resan och vi har kommit att tanka pa sa manga olika uttalanden som sagts och vill dela med oss av nagra till er. Hoppas ni tycker att de ar lika komiska som vi!

Ullis, battambang. Hon kommer irriterat ut ur badrummet: Ah, jag tvattade fotterna sa lange att jag blev sa svettig att jag fick duscha hela kroppen!

Tysk resenar i The Catlins berattar varfor han har en tjej med sig i bilen: She missed her bus because I was distracting her...

Skylt: "Road closed due to Stoat attack". Vi gick for sakerhets skull runt...

Brasilianskorna vid Franz Joseph Glaciaren: Where is the ice mountain ...??

Paula skramd och upprord till sin mamma om nasproblemet: "Mamma jag trodde att jag hade andats in ett sjogras eller en blodigel!!" Mamma: Hahahahaha + vettig forklaring

Ledaren for en grupp amerikaner innan stigningen till Vulkanen: Guys, this must have been the hardest part...

Lisa kommenterar faglar ute vid albatrossarna: Den dar fladdermasen ser liten ut...

Ryssen till Paula innan fallskarmshoppningen: I usually drive the bus!

Lisa till balklanningsforsaljaren i Bangkok: "More blueish green" Han tar fram perfekt farg. Lisa forfarat: "No! It definitely needs to be more purple!"

I KL letandes efter Petronas Towers. Paula: "Den dar byggnaden kanske?" Lisa:"Nej det ska ju vara tva torn..."

Paula om The Petrified Forest: Var den sa radd att den stack!?

En fransk dam solar pa en foilefilt och en snall NZ man utrycker sig lite forsiktigt: Um, are you aware of the strong sun in NZ?

Paula konverserar med en Amerikan. Amerikanen: Will you do me a favour? Paula: Sure! Amerikanen: Go on a date with me! Paula: Ohum... oh... no... We have to.. oh... go to the library!

Paula till Lisa: Kande du jordbavningarn?! Lisa: Va!? Nej, vadda!?

Diverse kommentarer om maten vi lagade i forsta hyddan: "sag att ni saltade lite mycket!" "Kunde ni ata upp allt?" "Vad gjorde ni av det som blev over?" "Vad var det for grot ni at vid sidan av?" (vara linser...)

Den svenska gubben som redan pratat oavbrutet i en kvart utbrister till var forfaran: Jag skulle kunna beratta om varenda vik pa nordon!

Paula skryter over sin Engelska till en Engelsman: I'm happy i speak good English! Var kanadensiska van fnissar till och sager: Well, you say: I'm happy I speak English well actually... Paula: Aha...

Amerikansk turist i spagat pa en pansarvagn i Vietnam: It's for my Fb album, Keighla does the split in places!

Paula de senaste dagarna: Har Ylva verkligen inte sagt nagonting korkat... Nagra dagar senare: Jo haha nu vet jag!

Ylva efter att ha (med hjalp av Paula) forsokt tvatta bort randen fran vatdrakten:Det gar inte bort! Det ar solbranna!

Lisa minst fem ganger om dagen: Hmm jag borjar bli lite hungrig..

Lisa ofta: Fika?

Lisa vid tradtemplet efter att ha atit upp sin egen portion samt Ylva och Ullans rester: Paula... Ska inte du ata upp allt ditt ris?

Det finns sakert manga fler men just nu ar detta vad vi har att erbjuda!

Paula och Lisa

Auckland, NZs största stad hade vi mest hört negativt om. Det första intrycket var dock positivt, en känsla som höll i sig! Lördgen den 17e mars hade vi bestämt träff med vår Irländska vän Laura och hennes följeslagare Steffi. Vi trodde att vi skulle titta på en liten parad kl 11 och att det var bra att ha en grön detalj på sig. Det visade sig dock att St. Patricks day i Auckland var betydligt större än vad vi räknat med. De var grönt och peruker och kläder och smink och ... Vi drogs med i stämningen och inhandlade varsin grön hatt. Lisa en cowboyhatt och Paula ett plommonstop. Efter den stora paraden had Laura fortsatta planer för oss och det var nu dags för den Irländska frukosten. Det varsnarare ett dagmål! Efter det bar det av till hamnen där Volvo Ocean Race, som var i stadendenna helg, hade slagit ihop sitt firande med den gröna massan och det var mycket liv och rörelse. Vid det här lagen hade vi fattat vinken och klätt upp oss lite och införskaffade ansiktsmålningar för att passa in i galenskapen. Då vi umgicks med en riktig Irländarre var nästa stop för dagen The Irish Society of Auckland. Där fick vi se Riverdance klubben uppträda, festa på hamburgare och lyssna på irländsk musik. Känslan över festligheterna var ungefär som byfesterna i Morden i Midsommer ( om man bortser från alla mord). Kvällen avslutades med dans i den gröna massan nere i hamnen igen. Musiken var irländsk och Paula saknad sin fiol en aning. P Näsa dg utforskade vi Auckland i sig och spanade på det berömda Sky Tower. Vi försökte också planera vad vi skulle göra nästa dag. Vi ville gå påsurfkur men de ledde inga på måndagar. Då ville vi klättra men klättringsparken hade rasat samman. Vi gav upp och tog oss till en klätterhall inomhus redan samma eftermiddag och bestämde oss för att lämna Auckland nästa morgon. Klättringshallen var rolig, om än lite lekinspirerad... Vi had kul, utmanade oss och blev mycket trötta haha. Nästa morgom gick bussen upp till the Bay of Islands. Vi märkt på vägen att det regnade lite och ju längre norr ut vi kom destå fler åkrar hade förvandlats till sjöar! Det var värsta översvämmningen!! Ett tag sågdet ut som att vägarna tillbaka till Auckland skulle stänga... Nu verkar vädret ha dragit vidare söderut och vi har bestämt oss för att stanna i lugnt väder tills vi vet mer. Kommer solen fram blir det strandhäng i morgon. Hoppas! Nästa morgon gick bussen upp till the bay of islands

Tiden går snabbt när man har roligt och vi är nu långt upp på nordön med massor av erfarenheter i bagaget. Sen sist vi skrev tog vi färjan till Windy Welly, alltså Wellington, landets huvudstad. Staden bjöd på bra väder och vi båda var otroligt positiva över stadens avslappnade atmosfär. Här fanns parker, mysiga cafeer, en vacker hamn och trevliga promenadstråk!

Vi anlände i staden en lördag och tillsammans med vår Irländska vän   Laura besökte vi en sofistikerad bar, något som enligt Lonely Planet skulle vara ett måste i den kultiverade huvudstaden. Det blev en trevlig kväll med mycket (enligt Paula svårförstådd) ironisk Irländsk humor.

Morgonen därpå var det dags för Nationalmuseet. En stor hit, bokstavligen. Hela 6 våningar och dessutom en fejkad inhemsk skog runt hela byggnaden. Vi lärde oss massor! Särskilt om jordbävningar och vulkaner. Efter att vi unnat oss en lyxigare lunch i hamnen skiljdes våra vägar åt. Lisa tog en stadspromenad och slog sig ner i några parker med en chokladglass och en bra bok. Paula tog bergbanan till de botaniska trädgårdarna där hon lät sig själv gå vilse så pass mycket som en gammal orienterare låter sig gå vilse. Sedan blev hon besviken när hon vandrat till regeringsbyggnaden. En känd träbyggnad som visade sig vara av sten. Paula gick till och med fram till fasaden och knackade på den. Kostymnissarna tittade skumt på den konstiga turisten i silvertejpad regnjacka...

Nästa morgon bar det av mot Turangi efter att nästan ha missat bussen. Här förberedde vi oss för strapatsen Tongariro Alpine Crossing morgonen därpå. Vi hade planerat att lägga in en extra sidotur upp på berget Ngauruhoe, världsberömt för sin roll som Mount Doom i Sagan om Ringen filmerna. Alarmet ringde tidigt och i gryningen anlände bussen till nationalparken. Vägen upp på den 2200 m höga vulkanen var tuff men väl på toppen kunde man njuta av utsikt ända till Mount Egmont ute vid kusten! När en fransman plockade upp en gyllene ring och ville att vi skulle hjälpa honom med sin fotografering tänkte vi att det hade gått lite för långt ... Men att se den enorma kratern och röken som steg från bergssidorna gjorde klättringen mycket spännande. Efter vulkanen anslöt vi oss till den vanliga stigen genom det karga lavalandskapet och plötsligt var inga uppförsbackar jobbiga. Vi vandrade förbi en stor röd vulkankrater, passerade klarblå sjöar och vandrade över rykande gräsklädda sluttningar innan vi efter 8,5 timmar klarat av strapatser. Vi var ytterst nöjda med oss själva!

Nästa destination var svavelstaden Rotorua. Vi hade hört att den skulle lukta mycket illa och förberedde oss på det värsta. Vi blev dock positivt överraskade och kunde "njuta" av gejsrar, kokande gyttjepölar och ångande grottor under strålande solsken med varsin glass i handen. Vi hade också möjligheten att ta del av en Maoriföreställning inkluderat den kända Hakan. Det var mycket intressant men alltid svårt att veta vad som är genuint och vad som är show. Kanske använde man inte gitarrer förr i tiden? Föreställningen hade kanske verkar mer genuin om inte alla japaner hade fotat allt som rörde på sig ... Som en bra avslutning på besöket av Te Puia fick vi också se Kiwifågeln i sovande tillstånd. Mycket söta pälsbollar!

Efter att ha lämnat den väldoftande staden Rotorua hamnade vi i Waitomo där vi redan samma eftermiddag fick plats på en grotttur. Målet var att iklädd våtdräkt och hjälm flyta runt på en gummiring i grottornas mörker medan man beundrade en himmel av lysmaskar. I turen ingick också krälande i trånga gångar, vattenfallshopp baklänges med ringen på baken samt ålande under själva vattenfallet. Trötta, glada och frusna bjöds vi på tomatsoppa och bagles efter äventyret. Paula måste bara berätta här att hon tyckte att det var mycket komiskt att Lisa fick agera exempel inför hela gruppen om hur man hoppade vattenfall hehe ... Hon var ett bra strorögt exempel!

Nu är planerna att ta oss norröver till den stora staden Auckland. Vi har lite chockat insett att vi är inne på våra 10 sista dagar här på Nya Zeeland och tänker spendera dem på bästa möjliga sätt.

Puss och kram

Paula och Lisa

...

Veckans nya idrottsupplevelse: Kajakhajk
Veckans stinkbomb: Var frysvaska Maggan som nu fatt bada.
Veckans adrenalinkick: Fallskarmshoppningen i Queenstown
Vecknas glass: Patagonia alla smaker
Veckans otursurk: Var Japanska van Taka som tappade bort nyckel och fick betala for den. Vi hittade den sedan i laset...
Veckans mest ihoptrollade matratt: Ris med bakade bonor kokta med majs och morotter. Denna ratt i hard konkurrens av ketchup wrapsen pa hajken.
Veckans kandis: Han som spelar in Nya Zeelandska aventyrsfilmen for turister och bodde pa samma hostel som vi i Abel Tasman.
Veckans upptackt: Den enorma samnling nagellack som Ulan skankt Paula och som hittades forst nu. Tack Ullan!
Veckans underhallare: De svenska gycklarna som bjod pa sta pa axlarna konster, sang och ihopdiktade sagor.
Veckans cirkletavlingsvinnare: Delfinen!
Veckans storsa leenden: Paula och Lisa pa det svenska cafeet. Det gav oss till och med ett par gratis kringlor. Veckans solbranna: Var nya sota van Josefina som somnat med halva ansiktet mot solen pa Bondi Beach. We say no more...
Veckans dodsfall: Lisas Raybans-brillor som hon forst klev pa och som Paula sen sprackte glaset pa under lagningsforsoket...
Veckans kommentar: Var Brasilianska van om glaciaren: "Where is the ice mountain!?"
Vecknas konstigaste yrke: Mannen som jobbade som dykare pa laxodling med att hova upp doda laxar...
Veckans lyxigaste: Bubbelpoolen pa hostellet i kaikoura. Mys!

Kaikoura, delfinstaden! Har skulle vi simma med delfiner, nagot som pa forhand var ett av resans mest spannande mal. Vi begav oss till delfincentret kl halv 9 pa morgonen valdigt peppade och forvantansfulla. Paula (som ar en klen svensk) var nervos da vattnet sag kallt ut. Lisa var nervos da vattnet sag vagit ut. Hon tog dubbla doser av sjosjukepiller... Pa delfincentret blev vi utrustade med vatdrakt (Paula lugnade ner sig eftersom det var den tjockaste vatdrakt hon last om under dykkursen och borde vara varm), fenor, snorkel och cyklop. Sen bar det av med buss och bat ut till delfinernas territorium. Det var galet manga delfiner! Pa given signal hoppade alla simmare i havet (Vi hade for lange sedan blandat ihop varandra med de andra vatdraktkladda simmarna) och borjade sjunga delfinsanger genom snorkeln for att locka till sig delfiner. Det lat inte klokt och Paula skrattade sa mycket at fenomenet att hon fick kallsup! Delfinerna kom dock och vi fick simma med dem pa bara nagra decimeters avstand. Ett annat satt att locka till sig delfinernas uppmarksamhet var att simma i cirklar med dem. Vi fick simma med de fantastiska djuren inte mindre an fem ganger!! Vid det laget hade vi tavlat i cirkelsimning sa manga ganger att vi var aldeles yra vilket ledde till att vi bada blev jattesjosjuka pa baten. Lisa botade sin sjosjuka med att somna pa banken (Eller gjorde den dubbla dosen piller susen?) Den klena svensken Paula fros sa hon hoppade och pga sjosjukan fick hon anda sitta ute pa dack. Guiden tog hand om Paula och virade in henne i en stor filt och matade henne med kakor och varm choklad. Detta gjorde ocksa susen.

Nu ar tiden pa sydon slut och vi sover en sista natt i Picton innan farjan tar oss till huvudstaden Wellington for nya aventyr pa nordon i morgon formiddag.

Paula och Lisa

Golden Bay, over kullen sa att saga. Det ar inte manga som prioriterar denna del av Nyz Zeeland hogt pa sin reselista och just darfor var vi fast beslutna att vi skulle dit. Ett beslut vi inte kom att angra.

Pa vagen over kullen, mount Takaka, fick vi mojlighet att stanna vid The Source of the Riwaka River. Haftigt! Floden liksom bara dok upp ur en grotta i berget och plotsligt var det jattemycket vatten. Lisa holl pa att forsvinna ner i grottan nar hon lekte modell framfor Paulas nya kamera. Det var laskigt! Vi fick sedan se de friskaste sotvatten kallorna i hela varlden och Paula bestamde sig (For kanske 10 gangen denna resa) for att detta var stallet hon skulle bo pa om hon var en and. vattnet var sa klart att man nastan inte sag det!

Staden Takaka i Golden Bay var ytterst "Hippiefierad". Pa gransen till komiskt. Sag man en parson utan dreads var det snarare ett undantag och till och med de rullstolsburna mannen pa restaurangen vi kakade pizza pa hade Alibaba brallor och dreads. Takaka var sakert en fin stad men for oss lockade udden Farewell Spit mer och resan forsatte. Vid det har laget hade vi stiftat bekantskap med tva personer (Sjalvklart hade de dreads...). Ytterst otippat var de Svenskar och forsorjde sig som gycklare. Trevliga typer som hangde med till udden. Dar var det oken med hav pa bada sidor. Vi vandrade lange i sanden och pa stranden kunde man hitta valskellet. De luktade forfarligt illa... Men det var otroligt haftigt om man bortsag fran valen och vi passade pa attt bada. Vi besokte ocksa Wairiki beach med sina magiska klippor som skot upp ur havet. Vackrare an vackrast och ett till dopp var ett faktum!

Pa den lokala puben Mussles In besokte vi vara vanner Izzie och Sam som vi traffade i Vietnam. De tyckte att det var sa roligt att aterse oss att vi blev bjudna pa middag hemma hos dem. De hade katt sa Paula var glad! Maten var ocksa mycket god och vi hade en trevlig kvall tillsammans.

Innan vi dagen dar pa lamnade Golden Bay vaknade vi till en "fantastologisk" soluppgang! Verkligen basta nagonsin med vackra Golden Bay i alla mojliga farger.

Paula och Lisa

Vi har inte skilt oss! Dock hade nog fransmannen gjort det om de inte blivit varnade i forvag...

Forst en liten resume: Efter Queenstown tog vi oss upp till dess lillebror Wanaka. Dar drabbades vi av allvarlig forkylning. Den botades pa basta satt genom att tillbringa manga timmar pa stranden, ata apelsiner och dricka mycket te. Vi kunde knappt sluta tanka pa var fallskarmsfard och citerade ideligen Ryssen och tittade pa Lisas foton. Sedan fick vi nog av strandhanget (Sarskilt Paula och Lisas hogra sida fick nog av stranden...) och vi begav oss mot kallare trakter. Vi stannade en natt i den lilla byn Franz Joseph dar vi besokte det stora tusistmalet; Glaciaren! Det var coolt, kallt och vilt. Sjalvklart tog vi som goda svenskar fikapaus och beundrade naturens underverk medan vi smulade Mariekex pa stenarna. Den sedan radande farden upp langs vastkusten var magisk och vart stopp vid Punakaiki Pancake Rocks var mycket blasigt! Det Paulas mamma skulle kallat svulfo (sant dar vitt som bildas av vagor) blaste runt som sno och var brasilianska vans sjal blev fiskmat. Efter en lang dag langs vastkusten nadde vi slutligen Nelson dar vi stannade 2 natter for att samla kraft och planera framtiden. Planeringen gjordes pa ett svenskt cafe. Det var lite pinsamt att vi blev sa glada over att aterse kanelbullar, pepparkakor och chokladbollar men det var valdigt gott. Vi hann nog smaka hela sortimentet innan vi planerat fardigt da de snallt bad oss ga eftersom det var stangdags... Detta var vad vi kom fram till: Vi skulle hyra en Kajak!

Vi begav oss till Marahau dar vi pa en bondgard (Det var ett hostel Mamma!!) med hons och ander laddade upp for var livs forsta kajakhajk. Paula som tankte att vi skulle pa fikautflykt pa ett platt hav och att detta inte skulle vara jobbigt tog inte det har med uppladdningen sa allvarligt. Lisa daremot hamstrade kolhydrater i form av pasta pesto (igen..). Vi fick en serios genomgang av en mycket otrevlig man av hur man hanterade kajakerna i alla situationer. Att han var sa irriterad kan mojligtvis berott pa de 6 fransmannen i var grupp, varav 2 valde att komma en halvtimme for sent och sen inte forsta sa mycket engelska... Han kallade kajakerna for skilsmassofordon eftersom den bak skulle styra och den fram bestamma tempot. De 3 franska paren delade snabbt upp sig sa att ingen skulle behova paddla med sin partner. (Denna separation ledde till massor med kyssar kajakerna emellan mitt pa havet...) Vi litade daremot till var samarbetsformaga och satte oss i samma kajak.

Det gick prima! Vi var uppenbarligen valdiga talanger pa att paddla kajak. Abel Tasman National Park var vacker och vara lunchpauser ensamma pa paradisstrander med turkost vatten var ofta for bra for att vara sanna. Vi hade dock inte forstatt att vi under var forsta dag planerat (ovetetande) att ta oss igenom The Mad Mile... Den blasigaste och vagigaste och klippigaste delen av Abel Tasman. Paula som plotsligt fick uppleva att havet visst kunde vara kuperat och valdigt intensivt kampade hart och angrade att hon atit for lite pasta pesto... Med gemensam kamparglod och viljestyrka kryssade vi oss igenom klipporna och tog skydd pa ytterligare en paradisstrand. Vid narmare koll pa kartan insag vi att vi hade passerat nastan hela den galna milen och genast fick vi nya krafter att ta oss runt udden och in i Anchorage bay. Dar hade vi bokat in oss pa ett flytande hostel med inkluderad barbeque och frulle. Det var nice! Dock platsade vi kanske inte bland de ovriga lyxiga resenarerna som var vana vid fardigserverad middag och att inte behova diska. Vi sag det som en himmelsk lyx!

Nasta morgon var vadret prima och vi vaknade upp med forvanansvart lite traningsvark i armarna. Det svaraste var att fa ut kajaken ur skogen dar den overnattat. Nar vi val klarat det gjorde vi en elegant igangsattning fran stranden och paddlade ivag. Vi paddlade sa fort att till och med orienterar Paula tvivlade pa att hon laste kartan ratt. Helt plotsligt var vi framme for dagen, snabbare an beraknad tid for erfarna kajakare. Naturliga talanger som sagt! Vi unnade oss bad och Lunch (Wraps med ketchup eftersom vi glomt resten av fyllningen pa baten...). Sedan provade vi pa det spannande fenomenet vattentaxi tillbaks till Marahau. Vi hade inte bokat sa vid varje anblick av bat hoppade vi och vinkade som galningar till ett foretag sag oss och korde in till stranden. Det var roligt att aka snabb bat! Na rvi kommit i land forsatte baten att aka och vi insag att vi pa nagot satt hamnat pa en slapkarra, Vattentaxin var ett spannande fenomen som sagt. Vi fick skjuts anda fram till vart gamla kycklinghostel dar vi tog vart resterande pick och pack och tog oss tillbaka till civilisationen. (Om ni undrar vad som hande med kajaken, sa blev den ocksa hamtad av en vattentaxi senare).

Nu ar vara planer att njuta av sista tiden pa sydon och idag ge oss av upp mot Golden Bay och Farwell Split!

//Lisa och Paula

PS. Lisa ar lite besviken over att hon inte fatt nagra vasaloppsrapporteringar fran paret Bjork. Hoppas allt gatt bra! DS.

Do or did not do Queenstown. Äventyrsstaden nummer ett. Vi anlände till ett soligt Queenstown och insöp den lilla stadens atmosfär med parker, cafeer och affärer. Vi var beredda på att få se många äventyrslystna resenärer (dock inte på att så många helt plötsligt skulle vara svenskar) men konstigt nog var vi inte alls förberedda på den vackra naturen. Staden ligger vid en sjö, har en väldigt mysig strand, en halvö och är omringad av höga, fina berg. Vi fortsatte på vår trend att utbrista "Åh, det här är det finaste vi sett!" vid ankomst. När vi en regnig dag satt på vårt hostel och kollade på Sagan om de två tornen, kunde vi konstatera att naturen på filmen och utanför fönstret var väldigt lika. Så fint var det.

Redan första dagen stiftade vi bekantskap med vårt kommande favoritfik; Patagonia. Vi gillade dem skarpt på grund av deras himmelska glassar, passion för chokladrätter och (enligt Paula) tre otroligt stiliga kypare med influenser från Medelhavet och perfekt skäggstubb.

Då Lisa tyckte att det verkade vara en otroligt vettig idé att kasta sig med huvudet före nerför en ravin endast fastspänd i ett snöre, bokade hon snabbt in sig på bungyjump.
Paula tyckte att det verkade lite mera vettigt att spänna fast sig vid en främling och kasta sig ut från ett flygplan, så de bokade båda in sig på. Efter ett x antal uppladdningar och uppskjutningar av fallskärmshoppet (och ett x antal glassar på Patagonia) så var den stora dagen D inne.

Lisa vaknade upp med en stor spindel i halsen, och Paula hade feber. Vi lät oss dock inte misströsta, utan var överens om att en dos adrenalin nog skulle råda bot på våra sjukdomar.

Bungyjumpet var först. En orolig Paula vinkade av mig som forslades iväg i en minibuss tillsammans med ett gäng kanadensare. En 45 minuters bussfärd tog oss till den stora bergsklyftan, där vi skulle hoppa Nevis Bungyjump - 134 m över marken. Vi forslades ut över ravinen i en liten lifthytt ut till en plattform i mitten av gapet. Där fick vi sedan instruktioner om hur vi skulle bli fastspända, räkna till tre, dyka ett stort dyk och njuta. Lätt som en plätt. Golvet på plattformen var genomskinligt, så man kunde se marken långt där nere. Det svindlade.
När det var min tur att hoppa fick jag först sätta mig i en stol medan de spände fast mina fötter. Sedan hasa mig fram till kanten, och le mot en videokamera. Jag låtsades att jag var med i Fångarna på fortet. Sedan räknade en röst bakom mig one, two, three! Och så dök jag. De första sekunderna tänkte jag bara på att göra ett stort och bra dyk, så att studsen när linan sträckts skulle bli så bekväm som möjligt. Sedan föll jag och föll och föll i åtta evighetslånga sekunder, innan jag studsade upp igen. Den skyhöga pulsen som jag hade byggt upp och som låg på max under de åtta sekunderna försvann direkt när jag svävade uppåt igen. Då var det som att hoppa studsmatta. När jag blev upphissad till plattformen igen var jag allt lite skakis, men jag kunde inte sluta le.

Yrvaken efter att Lisa väckt mig efter att ha kommit tillbaka från hoppet och berättat om galenskapen hon klarat av insåg jag att vädret blivit kalas och febern (som aldrig var så jätte hög) blivit bättre av några timmars sömn. Det var alltså faktum, fallskärmshoppningen skulle bli av. Vi begav oss till fallskärmshopparkontoret och blev registrerade, informerade och lite mer pirriga i magen. Under bussturen till flygplatsen kändes det som en ganska korkad ide att hoppa ut från ett felfritt flygplan... Vi kom fram och vi fick varsin dräkt och kände oss coola. Lisas "hoppmästare" presenterade sig och hon fick träffa sin kamera an som både skulle filma och fota henne under det stundande hoppet. Min hoppmästare syntes inte till... Så dök han upp och det visade sig att han var en ironisk typ från Ryssland. Jag som verkligen inte förstår ironi blev lite bestört när han berättade att han var vikarie och egentligen brukade köra bussen. Några liknande kommentarer senare gick det upp ett ljus för mig: Han menade inte allvar! Skönt, nu tyckte jag till och med att han var ganska rolig. Lisa, jag och en korean blev nu inträngda i det minsta plan jag sett tillsammans med våra hoppmästare och två kamera än. Trångt! Lisa var inte nervös. Paula var skraj... Det var långt till marken. Från 12000 fötter hoppade vi sedan ut, en och en. Jag såg Lisas hoppmästare (med Lisa på magen) hänga sig ut genom dörren och hoppa och det såg så orökt ut, men kul också!! Så var det min tur att hänga mig utanför planet. 1,2,3 ut!! Det var läskigt i två sekunder och sen bara kul! Sjön under oss var klarblå, snöklädda berg i fjärran och vackra vanliga berg åt alla håll rusade emot oss under det 45  s långa fria fallet. Sen fälldes fallskärmen ut och sakta sjönk vi mot marken medan bergen flög förbi och marken närmade sig. Det var en jättekul erfarenhet och jag är så glad att vi tog möjligheten!

Efter hoppet begav vi oss mot lugna Wanaka för att bli friska från förkylningar och hämta energi. Wanaka var mycket vackert vid sin sjö, med sina solnedgångar och vackra väder. Just det sista har vi inte längre möjlighet att njuta av nu på den regniga västkusten. Vi har hamnat i glaciärbyn Franz Joseph och om vädret klarnar ska vi försöka se hur glaciären möter regnskogen.

Paula o Lisa

Milford sound, en måste upplevelse om man reser i Nya Zealand! Vi hade inte helt medvetet bokat in oss på en guidad tur buss till sundet som innehöll många små stop och kuriosa. Med oss hade vi vår kompis för tagen, den Polske Kanadensaren Greg. Två tredjedelar av sällskapet njöt av resan till Milford och fotade frenetiskt panoramabilder vid stoppen. Lisa sov på bussen då hon var åksjuk. Väl framme blev det picknick med extraordinär utsikt innan kryssningsfratyget bordades. Det var perfekt väder och mystiska moln som då och då stänkte regn på pss omvarvades med solljus. Milford sound som egentligen är en fjord kantades av höga berg med branta stup ner i vattnet. Regnet orsakade vattenfall från klipporna och pälssälar solade sig på klipporna. Det var otroligt vackert och vi tog många halv bra foton. Miljön var svår att återge! Dock var kryssningen inte bara enkel. Alla tre drabbades av allvarlig sjösjuka. Lisa bestämde sig för att leka pälssäl och somnade på ett fikabord. Paula höll sig till övre däck. Glada över dagen begav vi oss tillbaka från detta vackra sund som som räknas s in i en samling nationalparker där också bla grand Canyon ngar. Nu har tagit oss till äventyrshuvidstaden Queenstown där vi pga. dåligt väder tvingats äta en ofantlig mängd glass på vårt favvo fik. Håller dock solen i sig nu så ska vi nog hitta på något spännande i eftermiddag!! Ha det bra! Paula och Lisa

Så vi lyckades genomföra vandringens 67 km och ta oss igenom fantastisk natur och laa diverse kulinariska mästererk. Trött var de slagna hjältarna vid "hemkomst " men för att ta det hela från början : Första dagen var en enda lång serpentinväg uppför och uppför. Vi var duktiga och gick varken för snabbt eller för långsamt. Väl framme vid trädgränsen började det riktiga äventyret tyckte vi båda. Vidsträckta gräsytor åt alla håll och fantastisk utsikt öer den fjordliknande lake te anau. Vi tog oss till hyddan men gav inte upp för dagen. Vi skulle nu utforska de kilometerlånga grottorna Luxmore Caves. Att besöka grottor med en gymnast har en stark likhet med att besöka vitnamtunnlar med samma sort. Man känner sig som en stel skadad klumpeduns i sällskap av ett stiligt kattdjur. Grottorna var otroligt spännande!! Middagen gick dåligt. Att koka couscousgryta i en kastrull (alltså en endaste liten en ) var inte ultimat. När korven sedan rände fast och orsakade lytzendimma i hyddan ville Paula sjunka igenom jorden och hon trodde all si hajking heder var förlorad. Många kommenterade på maten och vi blev ett smärre samtalsämne som följde med ända till hydda nr 2... Dag tvåvar vår dag! Det regnade och vi klarade oss fin fint på alla bergskammar vi skulle vandra utmed. Vi trotsade vind och regn, bildade ett basläger och besteg Mount luxmore. Samt tog oss nerför en vindlande skogsväg till hyddan lagom till att Paulas regnkläder gett upp totalt. Det blev brasa och torkning. Sedan återvanns Paulas hajkingheder genom att hon fik lära en dansk att använda torrmjölk och att vi sedan åstadkom en delikat pastapesto! På vägen utmed en vacker flo till hydda nr tre började Lisas fötter ge upp. Till och med Paulas skavsårs immuna tassar utvecklade en gigantisk blåsa på lilltån. Lisas skavsår blödde... Skavsår till trots så hade vi en trevlig eftermiddag ed vår engelska vän på stranden till lake Manapouri. Självklart ägde enorm omplåstring rum morgonom därpå och den vackra vägen höll modet uppe nästan fram till Te Anau då flipfloppen fickersätta de skadade fötterna och i sakta mak tog de skadade hjältarna sig tillbaka till sin dusch, festmiddg och goda natts somn. Glada och stolta hade vi genomfört en av Nya Zealands great walks.

Idag har jag och Lisa planerat var 4 dagar langa vandring. Vi har utrattat mycket viktiga saker. Jag har planerat manga vandringar och vandringsmenyer i mina dagar inom LPC och pa The Ecole men idag har jag for farsta gangen planerat klart en aldeles egen vandring. Sa spannade. Vi borjade dagen med att hamta biljetterna till hyddorna dar vi ska bo. Vi ahr bokat in oss pa the Kepler track som raknas som en av NZ:s Great Walks. Sedan blev det regnjackespaning at Lisa. Vi hittade snabbt en riktigt snygg gronbla jacka i kombination med byxor men vi behovde fundera pa saken. Nasta stopp var ett hus da rman kunde hyra kastruller och sovsackar sa dit bar det av. Utrustade med sackar for extra langa personer och en liten kastrull (??!!) gick vi till Subways for en stor fotlang macka. Dar planerades menyn som later:

Grotfrulle

Frukt, notter, morotter och muslibars bla till snacks (Mariekex sa klart)

Brod med palagg for Paula till Lunch och diverse ratter for Lisa till lunch

Pasta Pesto till middag 1

Couscous gryta a la Hostettler middag 2

Konstig frystorkad kycklinggryta till middag 3

Efter det gjorde vi kolhydrat uppladdning pa cafe medan vi beundrade Lisas tillslut nyinkopta regnjacka. Paula som frysigt pa den vindiga otago halvon virkade sig en mossa och var glad over deras nyinkopta polar fleecevantar. det var soligt pa cafet. valdigt soligt... Paula kopte darfor en keps ocksa. Den levde jag i resten av dagen coh troligen resten av resan. Sen blev vi storkunder pa supermarket igen.

Allt packat, nyvirkad mossa, kolhydrat uppladdade (Stooora kakor och mariekex...), glada och peppade. Nu kor vi! Hors igen efter vanmdringen. Kommer tillbaka till verkligheten den 20e februari.

//Paula

The Catlins ar jordens himmelrike. Pa riktigt. Jag har aldrig sett nagot sa vackert. Vi anlande hit ca klockan tre pa eftermiddagen och mottes av stralande sol, hoga klippor, ett klarblatt hav och kilometerlang strand. Var van Alistor visade oss en haftig del av stranden dar havet atit ur grottor ur klipporna. Nar vi kikade in i grottorna sag vi en liten pingvinunge. Fattar ni? En pingvinunge som lag dar och sag sot ut. Vi blev tarogda och det berodde inte bara pa solkramen i ogat.

Vi kom fram till vart beachhouse som vi hyrt in oss pa, och blev ogonblickligen kara istallet. Sa det forsta vi gjorde var att ringa vardarna och boka in en extra natt. Sedan gav vi oss ut pa en lang, lang strandpromenad och njot av den fantastiska naturen och det fina, men blasiga vadret.
Dagen efter var alla hjartans dag. Det firade vi med att: ata picknick uppe pa en klippa och kolla ut over delfinerna som simmade i viken. Magiskt. Vi besokte ocksa den forstenade skogen, som uppkommit genom att lava tackt over det som en gang varit en skog. Vi satte oss langst ut pa en klippa och kollade pa havet och pratade om vagornas interferens (fysiknordar) och blev sedan splashade av en jattevag. Haha, ratt at oss. Men det gjorde ingenting, for vattnet var relativt varmt,och det fanns torktumlare i vart beach house. Vi lagade en himmelsk pasta carbonara till middag som inneholl bacon, gradde, smor, potatis och diverse gronsaker vi hade over. Vi ar faktiskt omattligt stolta over vara kockkunskaper sahar langt. En mycket bra alla hjartans dag avslutades med att vi gick till Curio Bay och kollade nar delfinungarna blev matade av sina mammor, Fantastiskt. Om ni nagongang aker till Nya Zeeland sa ar the Catlins verkligen ett maste!

Duniden ar kant for Otagohalvon. Dit skulle vi! Potatissallad var gjord och vi redo men inte Lisas mage... Paula lamnade stackars Lisa och magen hemma och begav sig ut med loftet att de skulle gora samma resa nasta dag. Vi hade fatt veta att albatrossar bodde pa halvons spets, vilken ar den enda plats i hela varlden dar albatrossen bor pa fastlandet (Om man nu kan ta on NZ som fastland men men). Paula kom pa den ultimata (tjaa...) iden att ga till albatrosskolonin. Det avr langt, pa riktigt! Blasigt skulle det visst vara for att man skulle se dem och blasigt var det. Sa blasigt att Paula kunde kanna sina tajta jeans fladdra lite och val framme vid kolonin blev stor del av potatissalladen fiskmat da den blaste ur matladan. Paula stirrade lange och lyckades se tva albatrossvingar men ingen riktigt fagel. Blasigt var det dock, och kallt. Battre var det pa Sandfly bay dar solnedgangen var magisk och hon hittat sallskap av tva Schweizare att ova tyskan men. Pingviner sag vi dar, och sjolejon! sent kom Paula hem for att hitta Lisa och en battre mage nerkrypen under tacket och redo for att hora om dagens aventyr.

Glad mage och ny dag begav vi oss ut till halvon igen med massor av potatissallad och kakor. (Vi bada lider av nagot slags alvarligt Mariekex beroende och behover laggas in for avvanjning vid hemkomst. Tanker ersatta beroendet med bland annat min mormors bullar). Det var soligt och vindstilla. Paula berattade for Lisa att det till och med vid gardagens vinsforhallanden hade varit svart att se de massiva pippifaglarna. Vi stallde in oss pa att vi bara skulle pa en liten vacker utflykt. (Och vi planerade ingen tva timmar hajk som Paula dagen innan) Vi sag, trots vindstilla, mist 20 albatrossar och nagra pa ca 5 m avstand. Sa haftiga djur. Paula var lite besviken dock pa att de var en slags enorm fiskmas. (Eller Fladdermas som Lisa rakade utrycka sig och har nu etablerat ett nytt Paula favvo ord) Paula hade nog tankt sig att det skulle vara nagon ny sorts svart vit fagel. Men haftiga var de och vi satt lange och spanade innan vi gav oss vidare for att spana pa Pingvinerna. Vi traffade dar ett par alanningar. Paula fick en till aha upplevelse nar hon forstod att alanningar inte pratar som mumintrollet. Lite besviken blev hon... muminsvenska ar den basta! Vi gick alla utmed stranden och spanade pa pingviner. Alla spanade och Lisa sag dem. (Hon var sen snall och visade oss var de var sa att vi ocksa fick se) Paula sag inte ens det enorma sjolejonet som sag ut som en stock. De visade tanderna och skvatte sand pa henne och en alanning... Laskigt men haftigt. The Yellow Eyed Penguine ar den ovanligaste pingvinen i hela varlden sa vi hade tur!

Efter dessa aventyr var vi inte klara med djur och vart nasta stop skulle bli The Catlins langt ner i soder!

//Paula

Christchurch, New Zealand. We made it here.

Forsta kanslan i Christchurch var: Antligen! Antligen ar vi har! Antligen pa Nya Zeeland.
Andra kanslan var: Oj... Sa tomt det ar har...
Jordbavningarna i Christchurch som skedde under 2011 hade verkligen slagit ut staden betydligt mer an vi var forberedda pa. Hela stadscentret hade blivit avsparrat, och var numera "The Red Zone". Var annars sa alskade Lonely Planetbok var inte sa anvandbar, eftersom allt den hade att visa lag i det numera avstangda statscentret.
Men det som fanns att gora gjorde vi sa klart! Vilket innebar den botaniska tradgarden och ett museum. Och gick langa promenader, och konstaterade att Christchurch hade varit en vacker och synnerligen engelsk stad innan jordbavningarna. Det var skont med lite tid att bara stanna upp och kanna att vi kommit fram, vanja sig till den nya tidszonen (for vissa tog det langre tid an andra...) och organisera infor kommande aventyr.
Vi overvagde for en kort sekund att hyra en bil eller campervan for att kunna ta oss runt dit vi ville, men oroa er inte kara foraldrar. En valdigt KORT sekund. Sedan glomde vi den iden. Efter lite overlaggningar vilka olika alternativ som fanns kom vi framt till att det basta nog var att kopa ett busspass over 40 h, som vi far sprida ut hur vi vill.
Vi blev nojda med vart beslut och firade det ,med en pasta pesto. Det ar lite ovant att numera laga sin egen mat, men an sa lange funkar det fint. Pa aterhorande!

Vi ar nu i Christchurch, den jordbavningsdrabbade vackra staden. Det ar bra med oss och nagot jetlag-ade har vi atit middag kl 10 och ar fortfarande pigga... Vi aterkommer med ett langre inlagg om resan hit snarast men nu : Nagra veckors nomineringar:

...

Veckands otursurk 1: Paketet som inte kunde skickas fran Malaysia pga. stangt postkontor. Tack Willy for hjalpen!
Veckans turistmiss 1: Att sta 50 meter fran Petronas Towers men bara se ett av dem. Vi var ju bergsakra pa att det skulle vara tva sa darfor fragade vi en narstaende vakt var de beromda tornen lag. Pinsamt!
Veckans bevis pa att Lisa spelar for mycket Tischu: Hon vacker Paula for att diskutera upplagget kring Stegbomber och Grand Tischu. (Till och med efter att vi haft den avslutande turneringen i Dalat)
Veckans favoritbjorn: Den Irlandska pysslingsbjornen
Veckans premiar: Ullis forsta ak i en Gondol. Resulterade i svag gondolsjuka...
Veckans lyxigaste: Nattbussen fran Dalat till Ho Chi Min
Veckans mest saknade: Ullis och Ylven
Veckans hjalte: Den snalle mannen som gav oss sin middag pa flyget (Lisa hade inte atit mycket den dagen... Kan ni tanka er??)
Veckans mest ambitiosa: Lisa som pimpar sin ryggsack "Stewart" med bla pase och silvertejp for att skydda honom mot knark pa flygplatsen.
Veckans otursurk 2: Lisa som fick sin handvaska nerkissad av den enorma jamande hankatten pa hostellet i Kuala Lupur. Detta utloste stora Melissasakningar da en civiliserad katt behovs.
Veckans turistmiss 2: Att vi inte insag vilken dod del av staden Christchurch vi bor i da hela centret ar avsparrat och ser ut som Manhattan i "I am Legend" Laskigt!!
Veckans showing off: Lisas spagathandvolt pa 2167 moh
Veckans samsta ursakt for att inte behova ga pa date med en Amerikansk Marinsoldat: Paulas mumlande att Vi maste hrm... Ga till biblioteket...
Veckans mest otippade: Att vi flera ganger blivit tagna for tvillingar!?
Veckans nervosaste: Korsa NZ gransen med jordiga gympadojjor fran Vietnam.
Veckans farligaste: Christchurch golfbana som ligger inklamd mellan parkstigar, bankar och bilvagar...
Veckans vanligaste: Killen som bad sin kompis pa telefon att vanta for att kunna halsa pa gatan. Nya Zealandare ar i allmanhet valdigt trevliga!
Veckans miss i storsta allmanhet: Rakade lasa oss ute ur hotellrummet. Tva ganger i rad. Paula skickade LIsa andra gangen medan hon sjalv gomde isg i duschen...
Veckans samsta timing 1: Jordbavningsefterskalvet som intraffade under en skypedate mellan Paula och hennes foraldrar. De blev nog allt lite oroliga...
Veckans samsta timing 2: Jordbavningsefterskalvet som intraffade nar Lisa var sa inne i sin skype-date att hon inte ens markte det...

Vi har det bra i har i Christchurch (Chchch) pa aterhorande snart!

//Paula och Lisa