eastandaway

Do or did not do Queenstown. Äventyrsstaden nummer ett. Vi anlände till ett soligt Queenstown och insöp den lilla stadens atmosfär med parker, cafeer och affärer. Vi var beredda på att få se många äventyrslystna resenärer (dock inte på att så många helt plötsligt skulle vara svenskar) men konstigt nog var vi inte alls förberedda på den vackra naturen. Staden ligger vid en sjö, har en väldigt mysig strand, en halvö och är omringad av höga, fina berg. Vi fortsatte på vår trend att utbrista "Åh, det här är det finaste vi sett!" vid ankomst. När vi en regnig dag satt på vårt hostel och kollade på Sagan om de två tornen, kunde vi konstatera att naturen på filmen och utanför fönstret var väldigt lika. Så fint var det.

Redan första dagen stiftade vi bekantskap med vårt kommande favoritfik; Patagonia. Vi gillade dem skarpt på grund av deras himmelska glassar, passion för chokladrätter och (enligt Paula) tre otroligt stiliga kypare med influenser från Medelhavet och perfekt skäggstubb.

Då Lisa tyckte att det verkade vara en otroligt vettig idé att kasta sig med huvudet före nerför en ravin endast fastspänd i ett snöre, bokade hon snabbt in sig på bungyjump.
Paula tyckte att det verkade lite mera vettigt att spänna fast sig vid en främling och kasta sig ut från ett flygplan, så de bokade båda in sig på. Efter ett x antal uppladdningar och uppskjutningar av fallskärmshoppet (och ett x antal glassar på Patagonia) så var den stora dagen D inne.

Lisa vaknade upp med en stor spindel i halsen, och Paula hade feber. Vi lät oss dock inte misströsta, utan var överens om att en dos adrenalin nog skulle råda bot på våra sjukdomar.

Bungyjumpet var först. En orolig Paula vinkade av mig som forslades iväg i en minibuss tillsammans med ett gäng kanadensare. En 45 minuters bussfärd tog oss till den stora bergsklyftan, där vi skulle hoppa Nevis Bungyjump - 134 m över marken. Vi forslades ut över ravinen i en liten lifthytt ut till en plattform i mitten av gapet. Där fick vi sedan instruktioner om hur vi skulle bli fastspända, räkna till tre, dyka ett stort dyk och njuta. Lätt som en plätt. Golvet på plattformen var genomskinligt, så man kunde se marken långt där nere. Det svindlade.
När det var min tur att hoppa fick jag först sätta mig i en stol medan de spände fast mina fötter. Sedan hasa mig fram till kanten, och le mot en videokamera. Jag låtsades att jag var med i Fångarna på fortet. Sedan räknade en röst bakom mig one, two, three! Och så dök jag. De första sekunderna tänkte jag bara på att göra ett stort och bra dyk, så att studsen när linan sträckts skulle bli så bekväm som möjligt. Sedan föll jag och föll och föll i åtta evighetslånga sekunder, innan jag studsade upp igen. Den skyhöga pulsen som jag hade byggt upp och som låg på max under de åtta sekunderna försvann direkt när jag svävade uppåt igen. Då var det som att hoppa studsmatta. När jag blev upphissad till plattformen igen var jag allt lite skakis, men jag kunde inte sluta le.

Yrvaken efter att Lisa väckt mig efter att ha kommit tillbaka från hoppet och berättat om galenskapen hon klarat av insåg jag att vädret blivit kalas och febern (som aldrig var så jätte hög) blivit bättre av några timmars sömn. Det var alltså faktum, fallskärmshoppningen skulle bli av. Vi begav oss till fallskärmshopparkontoret och blev registrerade, informerade och lite mer pirriga i magen. Under bussturen till flygplatsen kändes det som en ganska korkad ide att hoppa ut från ett felfritt flygplan... Vi kom fram och vi fick varsin dräkt och kände oss coola. Lisas "hoppmästare" presenterade sig och hon fick träffa sin kamera an som både skulle filma och fota henne under det stundande hoppet. Min hoppmästare syntes inte till... Så dök han upp och det visade sig att han var en ironisk typ från Ryssland. Jag som verkligen inte förstår ironi blev lite bestört när han berättade att han var vikarie och egentligen brukade köra bussen. Några liknande kommentarer senare gick det upp ett ljus för mig: Han menade inte allvar! Skönt, nu tyckte jag till och med att han var ganska rolig. Lisa, jag och en korean blev nu inträngda i det minsta plan jag sett tillsammans med våra hoppmästare och två kamera än. Trångt! Lisa var inte nervös. Paula var skraj... Det var långt till marken. Från 12000 fötter hoppade vi sedan ut, en och en. Jag såg Lisas hoppmästare (med Lisa på magen) hänga sig ut genom dörren och hoppa och det såg så orökt ut, men kul också!! Så var det min tur att hänga mig utanför planet. 1,2,3 ut!! Det var läskigt i två sekunder och sen bara kul! Sjön under oss var klarblå, snöklädda berg i fjärran och vackra vanliga berg åt alla håll rusade emot oss under det 45  s långa fria fallet. Sen fälldes fallskärmen ut och sakta sjönk vi mot marken medan bergen flög förbi och marken närmade sig. Det var en jättekul erfarenhet och jag är så glad att vi tog möjligheten!

Efter hoppet begav vi oss mot lugna Wanaka för att bli friska från förkylningar och hämta energi. Wanaka var mycket vackert vid sin sjö, med sina solnedgångar och vackra väder. Just det sista har vi inte längre möjlighet att njuta av nu på den regniga västkusten. Vi har hamnat i glaciärbyn Franz Joseph och om vädret klarnar ska vi försöka se hur glaciären möter regnskogen.

Paula o Lisa