Det var en gång ett krig... - Vill du prova att skjuta lite?
Tunnlarna från Vietnamkriget var någonting som vi alla var väldigt intresserade av att se. Trots vår överdos av guidade turer från föregående dagar bestämde vi oss för att boka in en till. Guiden som hade äran att visa oss tunnlarna hette Uncle Po, och hans ovanliga storlek för att vara Vietnames gjorde att vi för ett ögonblick slappnade av i vår oro över tunnelstorleken. Det hade tidigare varit ett hett samtalsämne huruvida vi tre långa tjejer och Ullis skulle få plats i dem.
Vi fick se de ohyggligt skrämmande och kyligt uträknande fällorna som de vietnamesiska kommunisterna satt upp för sina motståndare. Vi förfasades över dessas grymhet och häpnades över hur de kunde ha skapat sig sådana hela samhällen nere i tunnlarna. Vidare fick vi se olika hemliga ingångar och ventilationshål som sedermera användes som dödsfällor av amerikanerna då de skickade ner tårgas där. Dock förtogs den seriösa känslan av vissa saker;
* Uncle Pos entusiasm över sina favoritfällor och ständiga utrop om "åh, vilken härlig dag vi har här tillsammans!"
* Den amerikanska turisten som inte bara sjöng Happy Birthday när hon gjorde entré från den hemliga tunneln, utan även använde USAs veteran pansarvagn att posera i spagat på till hennes Facebookalbum "Kayla does the split".
* Faktumet att man i slutet av dagen kunde få prova på att skjuta med automatvapen. En attraktion ungefär lika smaklös som om man vid the Killing Fields skulle erbjudas prova smasha babydockor mot the Killing Tree.
Dagen avslutades med äventyret att få gå i tunneln i ca 100 meter av de totala 17 kilometerna. Det visade sig att Uncle Po INTE följde med ner i tunnlarna, och att vi precis fick plats i dem trots att de har utvidgat just den här delen för turister. Det var en stark upplevelse. Känslorna som vi upplevde var en blandning mellan glädje och spänning i denna labyrint, förfasan över att de faktiskt levde i dessa trånga, mörka utrymmen, en touch av klaustrofobia och en stor portion av finsk bastuvarning.
Dagen var i det stora hela en bra dag, och vi lärde oss mycket nytt angående Vietnamkriget. Helt enligt förväntningarna.
Vi fick se de ohyggligt skrämmande och kyligt uträknande fällorna som de vietnamesiska kommunisterna satt upp för sina motståndare. Vi förfasades över dessas grymhet och häpnades över hur de kunde ha skapat sig sådana hela samhällen nere i tunnlarna. Vidare fick vi se olika hemliga ingångar och ventilationshål som sedermera användes som dödsfällor av amerikanerna då de skickade ner tårgas där. Dock förtogs den seriösa känslan av vissa saker;
* Uncle Pos entusiasm över sina favoritfällor och ständiga utrop om "åh, vilken härlig dag vi har här tillsammans!"
* Den amerikanska turisten som inte bara sjöng Happy Birthday när hon gjorde entré från den hemliga tunneln, utan även använde USAs veteran pansarvagn att posera i spagat på till hennes Facebookalbum "Kayla does the split".
* Faktumet att man i slutet av dagen kunde få prova på att skjuta med automatvapen. En attraktion ungefär lika smaklös som om man vid the Killing Fields skulle erbjudas prova smasha babydockor mot the Killing Tree.
Dagen avslutades med äventyret att få gå i tunneln i ca 100 meter av de totala 17 kilometerna. Det visade sig att Uncle Po INTE följde med ner i tunnlarna, och att vi precis fick plats i dem trots att de har utvidgat just den här delen för turister. Det var en stark upplevelse. Känslorna som vi upplevde var en blandning mellan glädje och spänning i denna labyrint, förfasan över att de faktiskt levde i dessa trånga, mörka utrymmen, en touch av klaustrofobia och en stor portion av finsk bastuvarning.
Dagen var i det stora hela en bra dag, och vi lärde oss mycket nytt angående Vietnamkriget. Helt enligt förväntningarna.
Kommentarer
Trackback
